När jag var liten trodde jag att när man var vänner så var man vänner för livet. Sen blev jag lite äldre och förstod att så var inte fallet överhuvudtaget. Nej, oftast är det bara ett fåtal som stannar. Och dom vet man ju inte om man har kvar hela vägen ut heller. Men man kan ju hoppas. Det gör jag.

 

Men iallafall, när jag var liten var jag sådär klassiskt naiv. Jag trodde på tomten, tandfen och påskharen. Jag trodde att alla äktenskap varade livet ut ( det var till mina föräldrar skildes när jag var 5 ) likaså och att man var nästintill odödlig. Jag brukade ibland sitta i bilen och tänka: Tänk om vi krockar nu. Nej, det gör vi inte. Jag känner det på mig, vi kommer klara det. Det är klart vi inte krockar..pfft.  Och ja, hitills har vi det, klarat oss, men hur fan kunde jag vara så säker? Ingenting är ju säkert. Hela ens liv är ju egentligen ett enda stort frågetecken. Imorgon kan jag få en annan glädjekälla i mitt liv om ödet så vill. Jag kan också förlora allt imorgon om ödet istället är grymt. Jag försöker att inte ta allt för givet, men det gör jag ändå så ofta. Dammsugaren får mamma ta hand om för det gör hon alltid. Den gröna facebook-pluppen som lyser när hanna är inne är en självklarhet och att Becca skickar minst en bild om dagen på kik till mig är en vanesak. Att min dumma hund, Harry, väcker mig på morgonen med en kall nos i ryggen är hemskt, men också tryggt på något sätt. Men som sagt, allt kan försvinna. Usch.