Jag älskar att drömma. Bara låta mig själv försvinna in i min värld. Min egna, speciella, trygga och säkra värld. Åh vad jag gillar den. Jag känner mig så som "My" då. Det är så jag vill vara, då är jag mig själv. Jag skrattar och det är äkta, jag ler och verkligen menar det. Jag är så otroligt glad och det pirrar i hela min kropp när jag "drömmer". När jag vaknar upp igen blir jag alltid besviken på mig själv. Det är då jag mår som sämst. Då inser jag hur allt ser ut igen. Så olikt från det liv jag önskar.

Men så är det väl för alla. Eller?