Ibland, men bara ibland så tänker jag på det. Det som är förbjudet att tänka på. Det som ingen vill prata om.

Jag vill inte tänka på det men jag kan inte låta bli. Det gör ont men samtidigt, det känns tryggt. Det är ju något vi alla delar, right? Något som ingen kommer undan.

Vad händer när man dör, och vem kommer bry sig egentligen?